Berlinale / rapport

Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder

Enemy at the Gates

George Sadoul, Sergei Eisenstein

Saving Private Ryan.

Å å

Andra världskriget tillhör inte längre the realm of journalism, utan snarare the realm of the historiam and the fiction filmmaker, novelist.

Krypskytt Kvinnliga soldater Sovjetprotagonist Komm mot naz kändisskap

Musik Duell

Nikita Krustjev

Jean-Jacques Annaud Joseph Fiennes Jude Law Bob Hoskins krustchev


Chocolat Berlinale / rapport 2500t. När den 51:a upplagan av den internationella filmfestivalen i Berlin öppnade på onsdagen skedde det i vanlig ordning med pompa, ståt, stjärnor och blixtrar. Ur lanseringssynpunkt har Berlinalen, som sedan ifjol huserar på nyupprustade Potsdamer Platz, en av filmvärldens mest betydande positioner bredvid Cannes och Venedig. Hollywood och den smalare filmen sitter för en gångs skull i samma båt, här ges en första fingervisning om hur filmerna kommer att bemötas i Europa av kritiker och publik. 23 filmer deltar i tävlan om guld- och silverbjörnen, men festivalen bjuder också på ett vitt spektrum av filmer i en mängd olika sektioner och ordnar specialvisningar av nyrestaurerade kopior av klassiker som Stanley Kubricks 2001 och Fritz Langs Metropolis. Årets hedersgäst är Kirk Douglas, som också ägnas ett retrospektiv. Efter ett välkomsttal av Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder var det så dags för öppningsfilmen, Jean-Jacques Annauds Enemy at the Gates, ett vågat val i denna historiemärkta stad. Annaud, som tidigare regisserat filmer som Rosens namn och Sju år i Tibet, tar sig här an det andra världskriget, närmare bestämt 1942 års avgörande kamp mellan den röda armén och tyskarna i Stalingrad, och får samtidigt anledning att för omväxlings skull frångå den i krigsfilmssammanhang utnötta polariseringen mellan anglo-amerikansk godhet och tysk, alternativt rysk, ondska. Jude Law har huvudrollen som en sovjetisk krypskytt som för att höja moralen i leden blir utvald av en propagandasinnig officer för att utmålas som krigshjälte, och därmed blir ett aatraavärt byte för tyskarna. Vad beträffar senare aars filmiska intresse för det andra världskriget konstaterade Annaud paa den efterföljande presskonferensen att det först nu verkar som om det traumatiska skedet börjar lämna journalismens fält, och bli ett ämne för historikern och historieberättaren. Enemy at the Gates, som spelades in i Berlin med en övervägande brittisk rollbesättning, är hursomhelst i allt väsentligt en film som imiterar sina amerikanska genreföregaangare, komplett med sekvenser som är lika spektakulära som intrigen är melodramatisk och skaadespelarna stjärnglansiga. En mer lovande start fick dock tävlingssektionen. Filmen har maanga likheter med Steven Spielbergs Rädda menige Ryan, med ett liknande, om än mindre ansenligt, tilltal.



Berlinrapport för söndagen





å Å
övertydlig
inställsam
kitsch
annorlunda / konventionell
snäppet mindre intressant för var film
sött, snällt, trevligt
sticker inte ut

det är lätt hänt att filmer drunknar i det digra utbudet 

närvaron av svensk film vid årets upplaga är om inte osynlig, relativt oansenlig, begränsad
inte särdeles
Familjehemligheter (Kjell-Åke Andersson) Panorama
Konsten att flagga (Ingrid Rudefors, Peter Östlund)
Italiensk for begyndere (Lone Scherfig), den tolfte filmen gjord enligt Dogma-principerna Dogma 12
Den närvaron vid 

Ludvig Hertzberg



Berlinrapport för onsdag  

Bara dagarna efter den spektakulärt framgångsrika amerikanska premiärhelgen för Hannibal, Ridley Scotts uppföljare till Jonathan Demmes När lammen tystnar, stod Berlins filmfestival på tur för ett möte med den distingerade kannibalens återkomst. Och trots festivalutbudets digra konkurrens uppstod en hel del väsen kring herr Lecters nya upptåg. Mycket väsen, skulle det visa sig, om nära nog ingenting. 

Hannibal är sedan länge omtalad och ökänd främst för sin makabra slutsekvens, ett lika minnesvärt som bisarrt klimax på en historia som redan flirtat med det oförblommerat överdrivna. Utan föregångarens anspråk på psykologiskt förankrad spänning är filmen som helhet snarast att betrakta som ett försök till självparodisk underhållning. Men inte heller i det avseendet lyckas den riktigt - filmen tyngs av alla transportsträckor mellan de sensationella äckelscenerna. 

Festivalen har också bjudit på ett antal andra omsusade internationella premiärer av välkända regissörers senaste alster. Guiseppe Tornatore, mest känd för Cinema Paradiso, presenterade sin Malèna, ett romantiskt men svärtat drama som utspelar sig i fascismens Sicilien, där en nyinflyttad kvinna blir objekt för en ung pojkes sexuella uppvaknande samtidigt som hon blir offer för ortsbefolkningens främlingsförakt i en slags allegori över exotismens, och i förlängningen rasismens, spänningsladdade temperament. Tornatore går dock inte helt fri från ett besläktat idealiserande och mystifierande förhållningssätt till sin kvinnliga centralgestalt. 

En liknande problematisk ambivalens återfinns i Patrice Lecontes kontemplativa Félix et Lola, om en sorgsamt vacker och enigmatisk ung kvinna som driver en hårdnackad man i riktning mot desperation och ett i genresammanhanget obligatoriskt crime de passion. Inget nytt under Lecontes sol, med andra ord.  

Sexualitet och kroppslighet var också viktiga motiv i två andra framemotsedda filmer, Catherine Breillats À ma sœur och Philip Kaufmans Quills. Breillat, som senast gjorde den kontroversiellt explicita Romance, bjuder den här gången på ett mer nedtonat sängkammarspel, men låter det hela utmynna i en desto mörkare tragedi i en film som formligen andas sexualpolitiskt patos. Mer uppspelt är Geoffrey Rush i rollen som Marquis de Sade i Kaufmans fritt skissade porträtt av perversionernas litterära mästare. Kaufman ger gestaltningen en anstrykning av de Sades eget fiktiva universum, men är främst ute efter att väcka frågor om tryckfrihetens villkor. Mindre övertygande blir det emellertid när han dessutom försöker sig på att besvara dem. 

Ludvig Hertzberg


Avgående programdirektören Moritz de Hadeln lämnar över rodret efter 22 år 
Kritiserad för att särskilt genom sin urvalsfilosofi urvalet för tävlingssektionen ha gått de stora bolagens ärenden 

Wit Mike Nichols, Emma Thompson, Margaret Edson litteraturprofessor cancer 

À ma sœur Catherine Breillat, två unga systrar, sexuellt uppvaknande sex 

The Tailor of Panama John Boorman, Pierce Brosnan, Geoffrey Rush, John Le Carré james bond 

Bamboozled Spike Lee satir, en allt annat än subtil, arg på framställningen av afro-amerikaner genom historien 

Le fate ignoranti Ferzan Ozpetek (it) 

Joint Security Area (sk) 
Chloe sex (jp) 
Ai ni ai wo Inugami 
betelnut beauty
inugami

weiser
intimacy
little senegal
you’re the one
My sweet home
finding forrester
beijing bicycle
the claim
super 8 stories
metropolis

åäöÄÅÖ 


Det är trångt för alla stjärnor på den röda matta som leder in till Berlinale Palast, huvudbiografen på Berlins filmfestival. 


Årets upplaga av Berlins filmfestival markerar samtidigt den sista för programdirektören Moritz de Hadeln När filmfestivalen i Berlin avslutas på söndag innebär det även slutet på programdirektören Moritz de Hadeln 

Berlinrapport för fredag 2000t Åsikterna må som vanligt vara delade gällande kvaliteten på årets tävlingssektion i Berlins filmfestival, men åtminstone i ett avseende tycks den anmaerkningsvaert lyckad: den ger faktiskt en ganska rättvis bild av det generella tillståndet hos den såkallat seriösa filmen runt om i världen. På amerikanskt håll tenderar man som bekant att bjuda på attraktionskraftigt och underhållande berättande, som dock i gengäld ofta lämnar ett mindre bestående intryck – i europeisk film är förhållandet inte sällan det motsatta. Men riktigt inspirerade och nydanande strömningar finner man för närvarande för det mesta på annat håll, närmare bestämt asiatiskt. Så alltså också på Berlinalen, där några av de kanske inte alltid mest lyckade men väl intressantaste filmerna har just asiatiskt urprung. I tävlingen deltar förvisso inga filmer från Hong Kong, som på senare år nog kan sägas ha blivit ett av världens mest vitala och spännande filmländer, men väl från Sydkorea, Japan, Kina och Taiwan. Park Chan-wooks Joint Security Area, en actionthriller som utspelar sig i den ideologiskt laddade gränszonen mellan Syd- och Nordkorea, kan också anses representativ för en stor del av filmproduktionen i Sydkorea. Där har man bemött den hollywoodska dominansen helt enkelt genom att på egen hand börja producera konkurrenskraftiga genrefilmer i amerikanskt snitt, oftast emellertid med betydligt mer faengslande resultat. Tävlingens två japanska filmer, Inugami av Masata Harada och Chloe av Rijû Gô, praeglades baada av greppet att anvaenda sig av naermast surrealistiska inslag (Chloe bygger de facto paa Boris Vians surrealistiska roman L’écume des jours) foer att ge metaforiskt uttryck aat sina centralgestalters inre liv. angelaegna men svaarfaangade predikament. Sjaelvstaendigt, vaket Ludvig Hertzberg flyktigare Förenklat kunde man säga att – och det finns många som med viss rätta kritiserar den efter 22 år avgaände programdirektören Moritz de Hadeln för att gå de stora filmbolagens ärenden - De 23 filmer som tävlar i årets upplaga av den Kusturica anarkistisk vild energi i både musik och filmestetik, balkanpunk sena åttiotalets Jugoslavien Chloe (Japan, Rijû Gô) Boris Vian L’écume des jours Joint Security Area (Sydkorea, Park Chan-wook) Betelnut Beauty (Taiwan, Lin Cheng-sheng) Inugami (Japan, Masata Harada) Beijing Bicycle (Kina, Wang Xiaoshuai) Super 8 Stories åäöÄÅÖ

Berlinrapport för måndag 

På söndagen, efter den avslutande galavisningen av Stanley Kubricks 2001 i nyrestaurerat skick, var det så dags för björnutdelning på den 51:a internationella filmfestivalen i Berlin. På det stora hela var kalibern på årets tävling tämligen medioker. Söker man tendenser i urvalet kan man konstatera att många av filmerna tematiskt sett rörde sig kring fördomsfullhet kontra vänskap, medan de ofta utmärktes av en dragning åt det sentimentala. Trenden, i den mån en sådan kunde skönjas, var snarast en avsaknad av experimentlusta och cinematiskt nytänkande.

Det fanns egentligen inga klara förhandsfavoriter bland de 23 konkurrerande bidragen, även om det spekulerades kring Lone Scherfigs samlevnadskomedi i Dogma-tappning, Italiensk for begyndere, och Steven Soderberghs Oscarnominerade Traffic. Den internationella juryn, under ledning av Hollywoodproducenten Bill Mechanic, valde emellertid att med guldbjörnen belöna den innehållsmässigt kanske mest komplexa av filmerna, den fransk-brittiska Intimacy, i regi av Patrice Chéreau efter noveller av Hanif Kureishi. Det melankoliskt kontemplativa och närgångna dramat kretsar kring ett en man och en kvinna som upprätthåller ett anonymt och uteslutande sexuellt förhållande, som småningom får djupt gående psykologiska konsekvenser i deras vardagliga liv. 

Juryns silverbjörnar gick till Beijing Bicycle (Grand Prix), en kinesisk samhällsallegori besläktad med Vittorio De Sicas Cykeltjuven, och Italiensk for begyndere (juryns pris). Redan på lördagen delades dessutom ett antal mer perifera priser ut av varierande organisationer. Bland annat belönades Scherfigs komedi även av det internationella filmkritikerförbundet, medan filmversionen av Det nya landet var en av pristagarna framröstade av den ekumeniska juryn. 

Årets festival var samtidigt den sista för festivaldirektören Moritz de Hadeln. Med honom vid rodret har Berlinalen under de senaste 22 åren förstärkt sin position som en av de riktigt tunga (antalet professionella besökare uppgår i år till omkring 15.000), en utveckling som gått hand i hand med att man i allt högre grad börjat gå storbolagens ärenden. Syftet med tävlingssektionen, som till stor del utgörs av filmer som är mer kommersiella än originella, är nämligen delvis också att fungera som publicitetsmagnet för festivalen. Tyvärr stjäl den på samma gång mycket av uppmärksamheten från det övriga utbudet, filmer som sällan anses tillräckligt gångbara för internationell distribution, men som vittnar om existensen av ett desto mer varierat och innovativt filmskapande bakom de förgyllda kulisserna.

Ludvig Hertzberg

Guldbjörn för bästa film: Intimacy 
Juryns Grand Prix (Silverbjörn): Beijing Bicycle
Juryns pris (Silverbjörn): Italiensk for begyndere
Silverbjörn för bästa kvinnliga skådespelare: Kery Fox (Intimacy)
Silverbjörn för bästa manliga skådespelare: Benicio Del Toro (Traffic)
Silverbjörn för bästa regi: Lin Cheng-Sheng (Betelnut Beauty)
”Der Blaue Engel” för bästa europeiska film: Intimacy

(Samtliga priser finns listade på http://www.berlinale.de)

Udda / dok (kusturica / kubrick) 

Bamboozled Spike Lee satir, en allt annat än subtil, arg på framställningen av afro-amerikaner genom historien 

The Claim (Michael Winterbottom)

Fate ignoranti

Finding Forrester Gus Van Sant, modellerad efter J. D. Salinger

Little Senegal Rachid Bouchareb

My Sweet Home Filippos Tsitos

The Tailor of Panama John Boorman, Pierce Brosnan, Geoffrey Rush, John Le Carré james bond-satir

Weiser Wojciech Marczewski

Wit Mike Nichols, Emma Thompson, Margaret Edson litteraturprofessor cancer 

Una historia de entonces You’re the One  José Luis Garci


super 8 stories anarkistisk vild energi i både musik och filmestetik, balkanpunk sena åttiotalets Jugoslavien 

åäöÄÅÖ